Älgåprofilen oktober: Kent Nilsson

Hans aktiva tid inom Älgå SK är förhållandevis kort, men han har ändå gjort moderklubben stora tjänster genom sin karriär på andra håll. Han är definitivt en bygdens son vars meritlista är solid – både på fotbollsplanen och i skidspåret, men kanske främst vid sidan av detsamma.

Allting har dock sin start någonstans och för Kent Nilsson från Fröbol var Älgvallen platsen för detta.

– Vi var alltid här på Älgvallen efter skolan. Farsan behövde aldrig gå och leta efter en, för de visste att man var här, berättar Kent.

Som fotbollsspelare började Kent i Älgås pojklag och på den tiden kunde resan till en bortamatch vara ett träningspass i sig.

– När vi mötte Åmotfors eller Brevik så cyklade vi dit och spelade fotboll.

Kent debuterade i A-laget redan som 14-åring. Detta var 1959 och han spelade som vänsterytter, vilket var den typiska instegspositionen.

– När man var liten så blev man placerad som vänsterytter till att börja med.

Kent Nilsson till höger, bredvid honom står Gustav Kåhed

Älgå spelade i division 6 och mötte idel lag från det relativa närområdet.

– Då fanns det massor av fotbollslag här omkring, det var inte som det är nu. Det var inga långa resor.

Tur var väl kanske det. Att vara fotbollsspelare kunde vara tidskrävande då det förde med sig en del arbetsuppgifter.

– Vi gjorde allting själva, berättar Kent.

Spelarna ansvarade för att planen blev kritad och efter träningarna kunde den behöva pysslas om med en välter.

Behövde energiförrådet fyllas på så var dessbättre kiosken öppen även på träningskvällar. På den tiden fanns inte dagens klubbhus ännu, så kiosken utgjordes av ett litet bås som var placerat ungefär där läktaren står idag.

Mycket publik på Älgvallen

I avsaknad av läktare så fanns fler bänkar längs fotbollsplanens långsida. Dessa var placerade nära planen, vilket ökade risken för att även publiken skulle få känna på hetluften från fotbollskampen. Detta var dock inget som avskräckte bygdens supportrar.

– Det brukade vara ganska mycket folk här och tittade. De som kom från Skyberg gick över gärdet, berättar Kent.

När spelarna skulle tvätta sig efter matcherna bar det av ner till bäcken bakom slaktboden. Hemmalaget var på ena sidan vägen och bortalaget på andra sidan.

I kraft av hemmaplansfördel kunde man dämma upp bäcken något för att få lite mer vatten att tvätta sig med. Detta uppskattades inte nedströms av bortalaget.

Division 4 med Hillringsberg

1963 vann Älgå division 6 och gick för första gången någonsin upp i femman. Kent följde med laget dit under en säsong men satte faktiskt redan året därpå punkt för sin karriär som aktiv i Älgå. Istället bytte han till den rödvita rivalen.

– Efter första året i femman gick jag till Hillringsberg. Då spelade de i division 4 och där var jag kvar till 1968, sen gick jag till IFK Arvika.

På den tiden gick inte Arvika av för hackor. Laget hade vunnit division 3 och skulle således spela i tvåan när Kent anslöt. Detta var vid tidpunkten den näst högsta serien i landet.

Kent spelade i Arvika fram till 1970 då han gick vidare och skrev på för den klassiska klubben Degerfors IF. Sett till dagsläget är det förstås enkelt att ta för givet att ett sådant klubbyte inte skulle vara något annat än ett lyft. Så var dock inte fallet.

– När jag kom dit var Degerfors i division 3. De hade åkt ur tvåan när jag mötte dem med Arvika.

Kent flyttade till Karlskoga och vid sidan av fotbollsspelandet gick han en tvåårig utbildning på Karlskoga folkhögskola. På fotbollsplanen lät inte framgångarna vänta på sig då Kent fick vinna division 3 med Degerfors redan första säsongen.

En speciell matchdag

Den klassiska klubben etablerade sig i tvåan under säsongerna som följde. I slutet av Kents sejour i Degerfors hände något som var speciellt på flera plan.

– Den 7 oktober 1975 hade vi IFK Stockholm hemma på Stora valla i en kvalmatch och jag hade blivit pappa för första gången. Andreas är född 06:12 på lördag morgon men klockan 13:30 var jag på Stora valla och skulle spela match.

IFK Stockholm var förstärkta med ingen mindre än Kurt ”Kurre” Hamrin som var landslagsstjärna och utlandsproffs i Italien. Han är bland annat känd för sitt mål mot Västtyskland 1958.

– Kurt Hamrin kom in till mig i omklädningsrummet efter matchen med en champagneflaska. Han visste om att jag hade blivit far, berättar Kent.

Slog IFK med IFK

Efter den säsongen gick flyttlasset hemåt mot västra Värmland igen och Kent spelade ytterligare en säsong för Arvika. En klenod från tiden i Arvika var när man slog IFK Göteborg med 1-0 på bortaplan en måndagkväll. Detta var den sista matchen på vårsäsongen.

– Sen på hösten vände serien och vi mötte IFK Göteborg hemma.

Bortalaget ringde och rådfrågade om vägen till Arvika, vilket ledde till att man skyltade från Skasås. 2 820 personer utgjorde Viksvallens publikhav den lördagen som Arvika besegrade IFK Göteborg med 2-0 på hemmaplan.

Runt 1977 avslutade Kent sin fotbollskarriär genom en eller ett par säsonger i Hillringsberg. Det var dock inte bara som fotbollsspelare han tillhörde idrottsföreningar i Glavatrakten. Som skidåkare inledde han i Älgå i slutet av 50- och början av 60-talet, men bytte sedan till Glava Skidförening.

Där fanns Willy Johansson som också spelade fotboll i Hillringsberg med stor framgång. Där fanns även Göran Jansson och Åke Wingskog som var etablerade, äldre juniorer.

– Det var såna som man såg upp till.

Fortsatte i Årjäng och Åsarna

När det efter något år började tunnas ut med åkare i Glava så började Kent istället åka för Årjäng. Där fanns ännu fler och ännu bättre åkare, vilket tog det hela en nivå högre. Kent och Åke Wingskog kom att bli något av ett radarpar och även han åkte för Årjäng.

– Åke Wingskog var nästan bland de bästa i Sverige bland juniorer i mitten av 1960-talet.

Nästa klubbadress blev den klassiska skidklubben Åsarna eftersom Kent ryckte in och gjorde lumpen i Östersund. Detta var inte helt ovanligt bland värmlänningar.

– Där vann vi värmlänningar regementsmästerskapet i stafett. Vi hade ett ganska bra lag där.

Öppnade sportbutik

Efter lumpen satsade Kent mer på fotbollen, men det här med skidor släppte han inte helt. Han hade fått mycket kontakter inom skidvärlden vilket ledde till att han tillsammans med Åke Wingskog öppnade en sportbutik i Arvika.

– Vi fick agentur på de norska Landsem-skidorna.

Kent har hjälpt både skidkungar och vanliga kungar med deras framfart i spåren.

Detta innebar starten på en ny karriär inom skidvärlden, dock inte genom att använda dem som aktiv utan snarare genom att ha och förmedla expertkunskaper. Kent blev även serviceman för Fischer och hade hand om alla kontrakt på skidor av det märket i Sverige.

– Det ena ger det andra, konstaterar Kent vars kunskaper behövdes i olika sammanhang.

OS i Sarajevo 1984 var ett sådant tillfälle. Kent var alltså inte där som åkare och inte heller i egenskap av att vara svensk, utan var där som leverantör av skidor.

Många tävlingar av olika slag har Kent varit med på genom åren.

På den tiden hade inte landslagen vallabussar och team kring detta på samma sätt som idag. Istället liknade upplägget snarare Vasaloppets vallabodar dit åkarna kom för att få bästa förutsättningar i spåret.

Både svenska och norska åkare

Kent hade kontakt med åkare från både Norge och Sverige, men givetvis även andra länder också. Exempelvis åkte Benny Kohlberg på Landsem-skidor.

– Jag fick inte säga något om vad svenskarna höll på med och jag fick inte säga vad norskarna höll på med.

Sverige vann stafetten under detta OS. Thomas Wassberg körde första sträckan och sedan följde Benny Kohlberg, Jan Ottosson och slutligen Gunde Svan som körde hem guldet före Sovjetunionen.

Vad dessa fyra herrar har gemensamt utöver diverse OS-guld är att samtliga också vunnit Elitrennet i Älgå.

Thomas Magnusson, Juha Mieto, Thomas Wassberg och Benny Kohlberg

1975 var elljusbanan vid Älgvallen färdigställd och denna skulle invigas på ett adekvat sätt efter årsskiftet. I sportklubben planerade man att göra detta genom en skidtävling av hög klass. Hans Westman hörde av sig till Kent.

– De visste att jag hade lite kontakter med åkare.

Tillsammans med Åke Wingskog lockade man elitåkare från både Sverige och Norge till Älgå för att åka tävlingen man kallade för Elitrennet. Toppnamnet i, och även segraren av, den första upplagan var Thomas Wassberg.

Snöbrist inför tävlingen

Skillnaden på succé och katastrof kan ibland vara hårfin och så var definitivt fallet inför Elitrennet detta år. Arrangerande Älgå SK hade det delikata problemet snöbrist, vilket löstes genom att alla i bygden som ägde lämpligt maskineri hämtade snö på Finnskogen.

När snön hade fördelats ut över banan så var väderprognosen mycket illavarslande. Plusgrader och regn väntade, vilket innebar att snön och dess skidspår behövde skyddas genom att täckas över med plast.

Faran var dock inte över för evenemanget. Efter ytterligare ett väderomslag frös det inplastade skidspåret till is. Dessbättre kunde spåret prepareras och bra förhållanden upprättas. Tävlingen blev en succé.

– Jag tror att vi var bland de första elljustävlingarna som hade gemensam start.

Kent var tävlingsledare under de första åren och fortsatte ha ett finger med i spelet när det gällde att locka världseliten till Älgå.

Första året var det snöbrist. Andra året var det mycket kallt – närmare 19 minusgrader. Detta påvisar Kent med hjälp av en termometer 1977.

Vad som kan låta som en bedrift behövde dock inte vara särskilt svårt alla gånger. Inte bara publiken, utan även åkarna, trivdes och uppskattade Elitrennet.

– Många tyckte nog det var roligt att tävlingen var ute på landsbygden, säger Kent.

– Det var nog ganska gemytligt. Det var inget märkvärdigt utan de stod i slaktboden och vallade. Det var mycket folk kring banan.

Det goda samkvämet åkarna emellan och även med arrangörerna fortsatte efter tävlingen. Vissa behövde någonstans att sova och det kunde hända att bygdens befolkning fick nattgäster.

Juha Mieto i Elitrennet.

Finske stjärnan Juha Mieto inkvarterades hemma hos Kents föräldrar i Fröbol. När Kent många år senare var i Lahtis och jobbade under VM stötte han ihop med Mieto.

– Det var en som kom och pickade mig på axeln.

Där stod finländaren.

– Han tog upp ett kort på farsan som var taget hemma i källaren.

I skidspåret var Mieto världsklass, men det svenska språket behärskade han inte lika väl. Ändock kunde han förmedla ett budskap:

– ”Rolig gubbe!” sa han och pekade på farsan.

Det kunde faktiskt vara som så att finländaren och Kents pappa hade tagit sig en liten sup i källaren. Denna skulle sedan ha sköljts ner med blåbärsdricka.

– De var lite blåa kring munnen.

Elitrennet fortfarande omtalat

Kents tid i Älgå Sportklubb som aktiv idrottare var relativt kort, men han har ändå varit mycket betydelsefull för moderklubben. Seriesegern i division 6 1963 till trots – hans bästa minne från sitt engagemang i klubben är förstås:

– Elitrennet och att vi fick till det. Många pratar om det fortfarande. Norskar och finnar som varit här kan också prata om det.

Vem vet, kanske får vi någon gång se en ny upplaga av Elitrennet i veterantappning? Det är dock inte det som är högsta prioritet när han får chansen att önska vilken inriktning sportklubben ska ha efter jubileumsåret – då är det fotboll han vill se.

På den fronten är det dock inte längre som förr i tiden, men klubben har tidigare visat att även på landsbygden kan saker hända. Särskilt med hjälp av bygdens profiler – sådana som Kent Nilsson.